Även en resa på tusen mil börjar med ett steg..

Jag gav mig fan på, rent ut sagt, att de 1,6 kg jag ökade förra veckan skulle bort denna veckan. På fredagar sker det, veckans prövning.. då får den fruktade vågen komma ut ur garderobem, jag tar ett djupt andetag ( inte för djupt för vet vi verkligen hur mycket luft väger??!) och ställer mig i väntan på dom. Förväntningarna var som alltid låga även om jag slitit blod denna veckan och när jag såg resultatet gav jag automatiskt ifrån mig ett litet glädjetjut! Jag hade lyckats tappa 1,4 kg av de 1,6 jag gick upp förra veckan och lyckan visste inga gränser. Jag får tusan ta och försöka förstå att även jag kan lyckas.

Jag gick och lade mig igen, eftersom jag alltid väger mig det första jag gör på fredagsmorgonen innan jag hunnit äta förstås, och sen satte hjärnan igång febrilt.. hur ska jag bli av med resterande 0,2 kg så att jag hamnar på sköna -17 igen, det var ju idag som skiten skulle vara borta. Och då lyste snillelampan till: gå på toaletten! Skrattade lite tyst för mig själv åt mina funderingar på hur stor skillnad ett toalettbesök kunde göra när det gäller viktminskning.

Svaret på mina funderingar: -0,3 kg! Herremingud... så nu kära församling år frökens bedrift -17,1 kg.

Jävlaranamma.. nu kör vi!

förbannade skit med...

jag anade det... nej jag VISSTE att jag slipper inte undan hur mycket jag än försöker intala mig att "det är nog ingen fara".. ställde mig på vågen igår och vad visade den? + 1,6 kilo! nu är det inte -17 längre utan -15,4... och vad är hemligheten? 4 st äpple och kanelmuffins med crumble i torsdags , förbannade "Leila bakar"... och en pizza i fredags då fisken vi ugnstekte smakade skit och vi fick slänga de dyra filéerna och gå en ca 20 meter till närmsta pizzeria och rädda matsituationen... och 20 meter slögång bränner inge fett det vet vi ju allihop.

Sen en tid tillbaka...

med Melissa Horn speglar verkligen den senaste tiden, men nu har det vänt och jag har piggnat till, hur skönt som helst förstås. Men ni måste få höra, klockrent...


http://www.youtube.com/watch?v=jl9IQFCtt5c

Körde ett galet 90-min pass på Crosstrainern igårkväll, nu snackar vi svett i litervis... körde biceps/triceps och 30 min förbränning imorse och kom precis in från en powerwalk på 75 min, she is on top of her game people!

hepphepp!

she is on her way, oh yes she is!!!!!

bytt bytt och kommer aldrig igen... -17 kg

morgonstund..

Jag har länge förkastat morgonpromenader, vem vill gå upp tidigt för att gå ut och gå när sängen är varm, kuddarna mjukare än de någonsin har varit och det känns som om ett helt hockeylag ligger ovanpå din kropp och liksom naglar fast dig i madrassen? Trots detta gjorde jag ett försök imorse och bara man tagit sig upp och kommit ur dvalan så var det jätteskönt, har till och med bildbevis för de som känner mig alltför väl och vet att morgonstund inte har det mista guld i mun för fröken Line.. Vi får se om det blir fler morgonpromenader men chansen finns!

Annars har jag kommit på, eller ja det var min käre A som bad mig testa får jag väl erkänna, att sena kvällspromenader på ca 60 min sätter en skön skjuts på förbränningen som sen är igång på fastande mage hela natten. Detta kommer jag definitivt att fortsätta med. Sen sover jag ljuvligt om jag bemödat mig och gått på kvällen också, en härlig bonus!

Min tanke om löpning lyder som följer: den dag jag ser en leende löpare så kan jag överväga saken...

Hepphepp!

nu händer det nåt....

för vågen som stått still de senaste 6 veckorna rör sig plötsligt igen... först -14 för 11 dagar sedan och vad visade den igår? -16 kilo... jag hänger inte riktigt med, kroppen gör lite som den vill, vill den inte släppa på kilona så håller den krampaktigt kvar i dem, men nu vill den samarbeta med mig igen tydligen. Kan också vara det faktum att jag får sova om nätterna...

Har funderat en hel del kring sorg den senaste tiden. Det är ett stort jobb att bearbeta den sorg det innebär att ge upp något som varit en så stor del av mitt liv som maten och det destruktiva beteendet har varit. Att börja göra sunda val är smärtsamt, det är ett förändringsarbete utan dess like och det tar på själen. Det är även svårt att få förståelse för detta. Det stora arbetet ligger inte i att röra på sig mer och äta mindre, det förstår ju i princip vem som helst. Arbetet ligger i att medvetliggöra mönster, acceptera vissa saker, lära sig arbeta med sig kropp och inte mot den, lära sig lyssna och tyda signaler som egentligen är jättetydliga men som man förträngt sålänge att de nästan inte hörs eller känns. Jag kan dra parallellen till missbrukarens sorg när han/hon ska lämna sin bästa vän - drogen. Även om han/hon är medveten om hur destruktivt det är att skjuta heroin så är det det han/hon är bra på, det är det som får han/henne att slappna av, att kunna hantera verkligheten, att dämpa känslor av ångest, smärta och vanmakt. Drogen håller han/henne i handen när det är svårt att somna, tröstar när livet jävlas. Det är självklart att det är smärtsamt att lämna sin bästa vän...

Men även om jag känner sorg så är jag glad, glad att skiten äntligen funkar och att jag börjar lära känna mig själv.. vilken framgång.. ! Nu ska jag väcka min A som sover gott fortfarande, regnet öser ner och idag ska vi bara mysa med mina föräldrar som kommer hit, kan så längta efter dem när vi inte setts på ett tag, det är en klar och tydlig signal som känns i magtrakten... till nästa gång: ha det gott!

Klapp klapp

jag klappar mig själv på axeln och tänker tyst för mig själv: du är duktig som tusan Line, du ska va stolt...

och min vackra man sitter bredvid mig i soffan och sover gott med min hand i sin: det kan inte bli så mycket bättre än såhär...

Godnatt.