för vågen som stått still de senaste 6 veckorna rör sig plötsligt igen... först -14 för 11 dagar sedan och vad visade den igår? -16 kilo... jag hänger inte riktigt med, kroppen gör lite som den vill, vill den inte släppa på kilona så håller den krampaktigt kvar i dem, men nu vill den samarbeta med mig igen tydligen. Kan också vara det faktum att jag får sova om nätterna...
Har funderat en hel del kring sorg den senaste tiden. Det är ett stort jobb att bearbeta den sorg det innebär att ge upp något som varit en så stor del av mitt liv som maten och det destruktiva beteendet har varit. Att börja göra sunda val är smärtsamt, det är ett förändringsarbete utan dess like och det tar på själen. Det är även svårt att få förståelse för detta. Det stora arbetet ligger inte i att röra på sig mer och äta mindre, det förstår ju i princip vem som helst. Arbetet ligger i att medvetliggöra mönster, acceptera vissa saker, lära sig arbeta med sig kropp och inte mot den, lära sig lyssna och tyda signaler som egentligen är jättetydliga men som man förträngt sålänge att de nästan inte hörs eller känns. Jag kan dra parallellen till missbrukarens sorg när han/hon ska lämna sin bästa vän - drogen. Även om han/hon är medveten om hur destruktivt det är att skjuta heroin så är det det han/hon är bra på, det är det som får han/henne att slappna av, att kunna hantera verkligheten, att dämpa känslor av ångest, smärta och vanmakt. Drogen håller han/henne i handen när det är svårt att somna, tröstar när livet jävlas. Det är självklart att det är smärtsamt att lämna sin bästa vän...
Men även om jag känner sorg så är jag glad, glad att skiten äntligen funkar och att jag börjar lära känna mig själv.. vilken framgång.. ! Nu ska jag väcka min A som sover gott fortfarande, regnet öser ner och idag ska vi bara mysa med mina föräldrar som kommer hit, kan så längta efter dem när vi inte setts på ett tag, det är en klar och tydlig signal som känns i magtrakten... till nästa gång: ha det gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar